Påskvädret i Sundsvall var dömt på förhand. Men det fanns en lucka: Påskafton. Då var det lovat sol, plugrader och svaga vindar. Det var länge sedan jag tältade så jag förberedde packningen för att ha en chans.
Startade vandringen vid vägs ände på Åstön, längst ute vid Skeppshamn och fiskarkapellet. Där finns en fin allmän parkering som är populär bland besökare till naturreservatet.
Följde skyltningen förbi lotstornet och ut till min favoritklippa. En kort vandring som ändå kändes i benen. Det låg gott om snö, som i perioder bar och i period brast. Tufft för ovana lår.
Slog upp tältet och gjorde mig hemmastad. Så fort jag hör ljudet av vattnet slappnar kroppen av, det är så fridfullt. Inledningsvis var vädret inte så fint som det var utlovat. Hann nästa tappa hoppet innan dimmorna skingrades och himlen och vyerna öppnade upp sig.
Fikade, fotade, läste och njöt av värmen. Det är så skönt att ligga i tältet på våren och känna solstrålarna värma. På sommaren går det nästan inte att vara i ett solbelyst tält, men på våren är det en lisa för själen att tina fram efter vintern på ett liggunderlag i tältet.
Svanarna var i full gång och ett stråk passerade ovanför huvudet på mig. I övrigt var det väldigt lugnt i naturen.
Just efter solnedgången gled dimmorna in igen. Luften fylldes med vatten utan att det regnade. Tältduken blev blöt på en gång och luften rå.
Somnade redan vid 20-snåret och sov som en prins till klockan väckte mig på påskdagsmorgonen. Ute var det kring nollan i luften och tjock riktigt blöt och rå dimma.
Drack mitt morgonkaffe och packade samman det blöta tältet och begav mig hemåt.
Skönt att ha sovit i tält igen! Nöjd.