Vandrar ut i skogen bakom huset. Det tar inte många minuter förrän man är i en annan värld än staden. Känglädret har 25 år på nacken. Det känns hemtamt på fötterna.
Möter människor på stigen. En kille har en hel påse med nyplockade trattkantareller med sig hemåt. Han är nöjd och berättar att man kan hitta delikatesserna ända tills snön lägger sig. Men man måste ha ögonen med sig då trattkantarellen är välkamouflerad.
Stigen tar mig längre in i skogen och tystnaden. Sätter mig på huk i riset en stund och bara finns till. Smakar på några blåbär, det är gott om dem fortfarande. Även lingon finns kvar på buskarna.
Hösten är en tid då det är skönt att reflektera över sommaren som varit och vad jag vill göra till vintern. Tankarna på saker som vore spännande att uppleva hakar ibland upp sig på dilemmat med tid. Lyx vore att äga sin egen tid, att inte behöva ruta in sig i vardagens schemalagda tempo. Men det är ingen idé att sura och hänga upp sig över tidsbrist, tid uppstår inte ur tjurande.
Vänder hemåt. Ser fram emot lite varm mat och slappande!
Vägarna mot båthamnen badar i färger. Trädens löv lyser i gult, det påminner om guld. Den västliga vinden får dem att dansa. Musiken från radion fyller bilen. Det här blir en bra dag att sköta om båten.
I snart 20 år har Festina Lente följt oss, hon är som en familjemedlem. Precis som årstiderna påminner hon oss om rytmen över säsongerna.
Det dags för vintervila för Festina Lente. För drygt en vecka sedan lyfte vi henne ur vattnet. Nu ska motorn konserveras och hon ska täckas med presenning. Idag har jag sällskap, sonen hjälper till, det är trevligt
Oljigt motorjobb följs av fika. Vi njuter av solstrålarnas värme vid ett av hamnföreningens utebord. Kaffet och kakan smakar gott. Vi pratar inte så mycket, det behövs inte.
Nya arbeten efter kaffet. Det går lätt. Vi hjälps åt att plocka av sprayhood, bygga täckställningen och täcka med presenning. Avslutningsvis ser vi till att kranarna i köket är tömda på vatten.
Festina Lente betyder Skynda Långsamt. På mindre än fyra timmar är klara, utan stress. Nu är det sju månader till sjösättning. Det känns långt bort. Men det är som det är, det är inte mycket att göra nått åt.
Arbetena utförda 8:e oktober, 2022. Alla bilder tagnamed Fujifilm X-E4 och Fujinon 18-55 mm f2,8-4.
Idag hade jag inte så mycket tid över, men ville hinna röra lite på mig. Sprang igår så jag ville paddla idag. Fanns inte lucka nog att dra fram kajaken och veva runt på Sidsjön, så det fick bli paddelmaskin. Premiär för i ”vintersäsongen”.
Vevade runt i cirka en timme. Lite ovant för händerna. Fick två fina blåsor, en på vardera handen. Får nog tejpa händerna nästa pass.
Under sommaren så har jag samlat på mig en lång spellista på Youtube, så det finns filmer att titta på under paddelmaskinpassen för ett bra tag framöver.
Jag trivs att paddla med små paddelblad. Stora blad sliter på kroppen och min erfarenhet är att det inte går fortare med större blad, utom än i absolut maxfart över korta sträckor.
Jag har haft ögonen på Greentip T-Rey en tid och beställde en innan sommaren från Kajaksidan.
Specifikationer
Längd: 200-215 cm alt. 210-225 cm
Bladyta: 515 cm2
Bladets längd: 42 cm
Bladets bredd: 13,5 cm
Vikt: 590 gram
Material skaft: Kolfiber
Material blad: Glasfiberförstärkt nylon
Karaktär
I grunden är detta en lättpaddlad och neutral paddel. Bladet har en klassisk vingpaddelform utan utsvävningar, varken bladdjup, -vridning eller -läpp har någon extra form.
Hur beter sig paddel i de tre faserna: isätt, mellanfas och upptag då?
Isätt: Ett mjukt och snällt isätt.
Mellanfas: Här biter paddeln tag ordentligt i vattnet. Om isättet var snällt så är mellanfasen tydlig och bettar rejält.
Upptag: Lätt upptag utan att bladet lyfter särskilt mycket vatten. Tendens till kick i upptaget som jag gissar beror på att paddeln sviktat tidigare i draget
Jag tycker att T-Rey är trevlig på plattvatten, då man puttrar på i marschfart. Men jag är inte så förtjust i den då den blir grov sjö. Vet inte riktigt vad det är som stör mig i vågor.
För surfande funkar denna paddel inte alls för mig, den sviktar på tok för mycket då jag lägger på ordentligt med kraft för att fånga en våg. Energin går bara bort i svikt i skaft och blad och allt som oftast missar jag vågen jag vill surfa.
Bladen är mindre än på traditionella vingpaddlar, vilket gör den till en mycket trevlig paddel för framför allt turpaddlare, men även motionärer som inte är beroende av kraftiga accelerationer.
Kajaksidan.se
Plus
Lättpaddlad
Liten yta
Väger lite
Är mjuk och sviktar vilket kan vara bra om man har lätt att få ont i kroppen
Bladen är tåliga och det känns inte som man behöver vara rädd om paddeln
Delningen tillåter 20cm variation
Prisvärd
Lämplig paddel för mindre paddlare
Går att få med färgat skaft som gör att man syns lite bättre
Levereras med droppringar som håller händerna torrare
Minus
Dålig låsning i delningen. Den gängar upp sig efter några öppna och stäng. Man får efterdra låsningen med jämna mellanrum.
Sviktar för mycket för min smak
Klen för accelerationer om man till exempel vill fånga en våg
Betyg och tankar
Intressant småbladsalternativet bland vingpaddlarna på marknaden idag. Hade varit kul att testa denna paddel helt i kolfiber och med en annan bättre låsning i delningen.
Mitt betyg till denna paddel: Två droppringar av fem möjliga.
För fyra år sedan investerade jag i en pocketkamera. Inget exklusivt, bara en vanlig familjekamera. Jag hade ledsnat på att baxa runt på min Canon systemkamera. Och jag hade ledsnat på den halvdana bildkvalitén som kom ur min mobiltelefon.
Jag hade också en känsla av jag ville komma tillbaka till den enkla glädjen i fotograferandet. Jag saknade något då jag fotade med systemkameran, sökte en liten, enkel och smidig kamera att ha mellan mig och det jag fotade. Jag ville vara mer närvarande i miljön och mer kopplad till det som landade på kamerasensorn.
Den första Panasonic LX15 jag köpte dränkte jag under en äventyrlig paddling. Min andra Pansonic LX15 använder jag fortfarande men den har tagit en hel del stryk. Jag har trillat på den en gång och tappat den på en klippa en gång. Den har tagit massor med bilder i alla väder och miljöer men fungerar fortfarande, trots kärlekslös och omild behandling.
Att komponera bilderna på skärmen på baksidan kameran istället för genom en liten sökare ger en större känsla av närvaro. Kamerans små dimensioner och enkelhet adderar också till den upplevelsen. Fotograferandet blir så fritt från ansträngningar och distans till det jag fotar.
Oftast ställer jag in kameran på f5,6 och låter kameraautomatiken sköta resten. Vid behov justerar jag exponeringskompensationen nått steg upp eller ner.
Att kamera är liten gör att den får följa med oftare. Det är så lätt att kasta ner den i packningen med ett minimalistiskt stativ. Eller så tar jag bara kameran i handen.
Har pocketkameran återfört den enkla glädjen i att fotografera? Ja och mer än det! Det har stärkt mig i övertygelsen att en liten anspråkslös kamera är grejen för mig då jag är ute och turar och upplever. Det är fascinerandet att kamerors olika fysik och natur påverkar upplevelsen i fotograferandet så mycket.
