Vandrar ut i skogen bakom huset. Det tar inte många minuter förrän man är i en annan värld än staden. Känglädret har 25 år på nacken. Det känns hemtamt på fötterna.
Möter människor på stigen. En kille har en hel påse med nyplockade trattkantareller med sig hemåt. Han är nöjd och berättar att man kan hitta delikatesserna ända tills snön lägger sig. Men man måste ha ögonen med sig då trattkantarellen är välkamouflerad.
Stigen tar mig längre in i skogen och tystnaden. Sätter mig på huk i riset en stund och bara finns till. Smakar på några blåbär, det är gott om dem fortfarande. Även lingon finns kvar på buskarna.
Hösten är en tid då det är skönt att reflektera över sommaren som varit och vad jag vill göra till vintern. Tankarna på saker som vore spännande att uppleva hakar ibland upp sig på dilemmat med tid. Lyx vore att äga sin egen tid, att inte behöva ruta in sig i vardagens schemalagda tempo. Men det är ingen idé att sura och hänga upp sig över tidsbrist, tid uppstår inte ur tjurande.
Vänder hemåt. Ser fram emot lite varm mat och slappande!
Kort närmiljövandring hemmavid 9:e oktober, 2022.
