För fyra år sedan investerade jag i en pocketkamera. Inget exklusivt, bara en vanlig familjekamera. Jag hade ledsnat på att baxa runt på min Canon systemkamera. Och jag hade ledsnat på den halvdana bildkvalitén som kom ur min mobiltelefon.
Jag hade också en känsla av jag ville komma tillbaka till den enkla glädjen i fotograferandet. Jag saknade något då jag fotade med systemkameran, sökte en liten, enkel och smidig kamera att ha mellan mig och det jag fotade. Jag ville vara mer närvarande i miljön och mer kopplad till det som landade på kamerasensorn.
Den första Panasonic LX15 jag köpte dränkte jag under en äventyrlig paddling. Min andra Pansonic LX15 använder jag fortfarande men den har tagit en hel del stryk. Jag har trillat på den en gång och tappat den på en klippa en gång. Den har tagit massor med bilder i alla väder och miljöer men fungerar fortfarande, trots kärlekslös och omild behandling.
Att komponera bilderna på skärmen på baksidan kameran istället för genom en liten sökare ger en större känsla av närvaro. Kamerans små dimensioner och enkelhet adderar också till den upplevelsen. Fotograferandet blir så fritt från ansträngningar och distans till det jag fotar.
Oftast ställer jag in kameran på f5,6 och låter kameraautomatiken sköta resten. Vid behov justerar jag exponeringskompensationen nått steg upp eller ner.
Att kamera är liten gör att den får följa med oftare. Det är så lätt att kasta ner den i packningen med ett minimalistiskt stativ. Eller så tar jag bara kameran i handen.
Har pocketkameran återfört den enkla glädjen i att fotografera? Ja och mer än det! Det har stärkt mig i övertygelsen att en liten anspråkslös kamera är grejen för mig då jag är ute och turar och upplever. Det är fascinerandet att kamerors olika fysik och natur påverkar upplevelsen i fotograferandet så mycket.