1992 köpte jag min första kamera. Jag var student och den var en stor investering att köpa en Canon EOS 1000F med ett standardobjektiv. Från 1992 fram tills i höstas har jag aldrig haft något objektiv med bländarring med siffror. Men, vilken skillnad i fotoupplevelsen det är att ha en bländarring med siffror.
Alla Canon-objektiv jag ägt från 1992 har varit utan bländarring, bländaren har ställts in med ratt på kamerahuset. Det första objektivet till min Fuji X-E4, Fuji 18-55mm f/2,8-4, hade en bländarring på objektivet men bländarringen var utan siffror och ändstopp. Skillnaden med att ställa in bländaren med en ratt på kamerahuset eller en oändligt roterande bländarring utan siffror på objektivet är hårfin.
I höstas köpte jag ett Fuji 35mm f/2, det blev mitt första objektiv som har en bländarring med siffror och ändstopp på objektivet. Och jag föll för känslan på en gång. Det är något visst med att titta ned på kameran, se bländarvärdena på optiken, vrida på bländarringen och höra klicket. Det spöar bländarratt på kamerahuset med hästlängder. Det spöar även känslan att vrida på en oändligt roterande bländarring utan siffror på objektivet.
Jag gillar verkligen den taktila närvarande känslan i objektiv som har en klickande bländarring med siffror. På nått underligt sätt blir man mer ett med kameran. Och jag vill inte vara utan den känslan!
Lämna ett svar