1893 anlades fyrplatsen på Åstö Udde. Sedan dess har den stöttat sjöfarare på havet. Jag har passerat fyren med både segelbåt och med kajak. Natten mellan lördag och söndag tältade jag där med Kaspar. Vi samlade vårsol, hoppade bland klippblocken och upplevde fyren kasta sina livsviktiga strålar över havet.
Lördag
28 mars Letar tältplats på klipporna
Vi parkerade bilen vid Skeppshamns fiskeläge. Vi kom sent och parkeringen var överfull, bilar stod parkerade både här och där. Många var de som ville ut i naturreservatet på Åstön.
Att hitta en trevlig tältplats var svårt. Solen var varm men den hårda nordvästliga vinden var skoningslös och kall. Var man än försökte gömma sig så hittade vinden igen en. Efter lite letande fann vi en fin klippa skyddad från nordvästan av trevliga tallar. Vi slog läger. Det var skönt att vila trötta ben och njuta av utsikten över havet med solen i ansiktet.
När mörkret började lägga sig kröp vi in i tältet, tände gaslyktan och lagade oss lite mat. Kaspar läste Kalle Anka pocket och jag lyssnade på radio.
Kvällen blev ovanligt lång för att vara en utenatt, tror vi var vakna ända till 21-tiden. Sen somnade vi. Det är fantastiskt vad gott man sover ute.
Söndag
29 mars Kall morgon innan hemfärd
Morgonen var kall. Det var utlovat fyra minusgrader. Sovsäckens värme kändes som en trygg plats. Men, någon gång måste man samla sig för att ta sig hem. Efter gröt och kaffe var det slut på turen för denna gången.
Epilog
Då jag sitter på en klippa och blickar ut över havet och ser alla blinkande fyrar så kan jag inte låta bli att undra: Hur länge blir våra fyrar kvar. Många har släckts ner redan, många finns kvar.
Precis som skärgårdskapell så är fyrarna ett arv som behöver bevaras, även om vårt samhälle förändrats både tekniskt och hur vi lever. Jag är inte religiös men jag gillar att besöka skärgårdskapell, jag är inte teknikmotståndare men jag gillar fyrars sken!